Idrotten ska erbjuda alternativ för ungdomar

Einár dog bara 19 år gammal. I ett alternativt universum kanske han hade spelat hockey i något J20-lag. Kanske då i vårt. Allt för många glömmer bort att idrottens uppgift handlar om att erbjuda alternativ till ungdomar när de står där i något av alla de vägskäl som borde leda framåt men i vår destruktiva samtid allt oftare leder till gravens rand. Det är i idrottens värld motsatserna till drogmissbruk, misslyckande i livet och våld ska härska, åtminstone i en ideal värld.

Dödligt våld är det yttersta och ett av de värsta brotten. När detta brott innebär slutet för en människas liv så är det också en effekt av en rad faktorer och livsval som en och flera personer gjort och som har lett fram till den ödesdigra händelsen. Vi i idrottsrörelsen måste på allvar fråga oss vad vi kan göra för att minska våldet i samhället och samtidigt bidra till att unga människor slipper rollen som offer och förövare i de allt vanligare konflikterna med fatal utgång.

Att idrottens uppdrag är att verka för en förbättrad folkhälsa hos de aktiva är känd materia. Idrottens moraliska och fostrande roll är och har också varit en komponent av skiftande karaktär under idrottsrörelsens utveckling som började i nationell och militär anda och nu också handlar om värdegrund och likabehandling. Just den senare dimensionen har inneburit att vi i föreningslivet börjat arbeta med frågor om bemötande i samband med matcher och evenemang. I detta har vi utvecklat regelverk för att stävja användandet av ur nervärderande uttryck. Vi har alltså utvecklat metoder som ska minska användande av bland annat rasistiska och sexistiska kommentarer.  Vi som ledare har alltså verktyg som bidrar till ökad respekt mellan våra utövare. Dessa verktyg gäller dock bara på rinken eller i omedelbar anslutning till matcherna, åtminstone när det gäller kränkande omdömen som gäller spelare i motståndarlaget. Men ingen av oss som har vandrat runt i spelarkorridorerna före och efter matcher har väl undgått att höra att det spelas musik, inte sällan på mycket hög volym, i omklädningsrummen. En del av låtarna känner man igen, andra inte. Oavsett det är den gemensamma nämnaren för nästan alla låtar är att spelarna skrålar med och verkar kunna texterna.  Vi i idrottsrörelsen vet att många av de textrader som spelarna sjunger med till är av både tveksam kulturell som moralisk kvalitet. Så har det varit länge. Sprit och tillfälliga förbindelser har förhärligats i hyfsat banala melodiösa sammanhang. Vuxenvärlden har ryckt på axlarna, flinat igenkännande och tänkt att ”boys will be boys” och snart är grabbarna vuxna. Ingen skada skedd alltså. Men något har hänt under digitaliseringens tidevarv. Ungdomarnas musik var tidigare det som spelades i kända kanaler som MTV, kommersiell radio och även i Public Service. Nu är det de vuxna lyssnarnas musik som dominerar musikflödet i dessa kanaler. Ungdomarnas musik flödar i andra kanaler, långt bort från de vuxnas öron. Frågan är dels om detta ens är viktigt att notera. Ungdomarnas musik har ju alltid varit svårlyssnad för den mer förstenade och lomhörda delen av föräldragenerationerna. Redan 1965 förfasades världen över Rollings Stones låt Satisfaction. Långt innan det hade Elvis Presley censurerats i sina höftrörelser i amerikansk direktsändning. Världen förskräcktes och gick vidare. Vi tänker att vi kan göra likadant med den musik som nu verkar dominera i våra barns hörlurar. Einárs död kanske indikerar motsatsen.

I flera av de musikgenrer som är stora på de digitala musikplattformarna innehåller texterna våldsbudskap och drogliberal propaganda. Dessutom är texterna inte sällan sexistiska och homofoba. Alltså, dessa texters budskap står i absolut kontrast till den värdegrund vi predikar till våra aktiva och som de sedan är satta att följa under matcherna. De texter som våra ungdomar lyssnar på och sjunger med till har ett innehåll och ett språkbruk som om det användes på isen skulle rendera bestraffningar både på isen och i ett civiliserat sammanhang utanför idrottens värld. Frågan är om detta spelar nån roll. Är det så att ungdomarna inte påverkas om de sjunger om mord, drogmissbruk och våldtäkter? Spelar det sen någon roll att ungdomarnas lyssnande också skapar ekonomiska förutsättningar för artisterna att leva ett glorifierat liv präglat av död, våld och droger? Jag kan tänka att om det inte spelar någon roll så spelar det väl heller ingen roll hur vi tilltalar varandra i och utanför idrottens värld. Nu höjs röster som påpekar att våldsförhärligande musik förstärker våldspiralerna i samhället. Politiska röster talar helt plötsligt om förbud. Samtidigt har den skattefinansierade plattformarna för musikdistribution (läs SR) belönat och berömt den konstnärliga gärning som de anser att de våldsbejakande (eller våldsbeskrivande) artisterna anses utföra.

Medan politikerna fiskar efter röster och kulturpersonligheterna funderar över vilken fot de ska stå på, bör vi som har ett direkt ansvar över våra barns och ungdomars liv börja fundera på viktiga frågor som rör liv, död och grundlag.

Alltså, påverkar den våldsförhärligande musiken med sexistiska och drogliberala texter lyssnarna och artisternas på ett negativt sätt. Om ja, hur stor är den negativa påverkan? Är den tillräckligt negativ för att förbjuda musiken? Om ja, är det förenligt med grundlagens skydd av yttrandefrihet.

En ytterligare fråga är vems ansvaret är. Ska vi i föreningarna driva en förbudspolitik i våra omklädningsrum medan ungdomarna får lyssna på den förbjudna musiken i övriga samhället.

Idrotten ska erbjuda alternativ för ungdomarna. Dessa alternativ ska vara attraktiva och verka för positiv utveckling av ungdomarnas liv. Det är klart att om de som idag besjunger våld istället skulle syssla med idrott, så skulle vårt samhälle kanske vara en smula fredligare, men fullt så enkelt är det inte. De unga människor som slukas av mörkret i de destruktiva miljöerna har ju påbörjat vandringen via barnfattigdom, frånvarande pappor, arbetslösa föräldrar och misslyckande i skolan. Att säga att idrottsrörelsen ensamt kan lösa detta är ju en naivt önsketänkande. Däremot måste politiken först inse att idrottsrörelsen är en faktor som kan bidra till att ungdomarna får vettiga alternativ som håller dem borta från fördärvet. För detta krävs ökade resurser till den ideella sektorn. Detta är självklart och innehåller lite av nyhetsvärde. Den nya frågan är hur idrotten ska hantera musik som förhärligar våld och drogmissbruk. Ska vi tillåta att våra medlemmar sjunger med i låtar som är kvinnoförnedrande, homofobiska och allt annat än fredsälskande. Om vi tillåter detta, varför ska vi då hindra våra ungdomar att kränka mot och medspelare med ord som i och för sig saknar musikalisk kontext?

Mörkerkrafterna är många och hotbilderna är allvarliga. För att möta verkligheten krävs åtgärder som inte väjer för svårigheter. Våra ungdomars framtid står på spel. Dags för åtgärder som bidrar till att vårt land inte längre skall kategoriseras som ”Europas farligaste land att leva i”.

Jag har inget färdigt svar på hur vi ska förhålla oss till den musik som kanske bidrar till att unga människor skjuter ihjäl varandra. Jag har dock ställt frågan, och den kräver svar.

Fritz Sprung

Senaste nyheterna

Nyhetsarkiv