När Coronan härjade som värst så funderade många med mig om breddidrotten skulle överleva pandemin. Och visst kom sjukdomsvågen att förändra villkoren för många föreningar, varav vi är många som tagit stryk, men de flesta gick inte under utan de stod kvar, om än på darriga ben.
När vi nu försöker återhämta oss, så tornar den perfekta stormen upp sig i horisonten, och frågan reser sig nu, överlever breddidrotten den kris som vi i Sverige och resten av världen befinner sig i början av?
Den storm som hotar att knäcka breddidrotten består, enkelt beskrivet, av tre dimensioner varav den första är att de flesta idrotter är för sina verksamheter beroende av energiförsörjning. Som vi alla vet skjuter energipriserna i höjden, vilket då inte bara gör verksamheterna dyrare, utan också allt annat dyrare vilket då leder till inflation med urholkning av våra medlemmars betalningsförmåga.
Fördyringarna tvingar sedan fram prioriteringar på både samhällelig som på individuell nivå. Kommuner måste välja som exempelvis om barnen ska lära sig att simma i den energislukande simhallen eller om elljusspåret skall vara upplyst om kvällskvisten.
Föräldrar måste också de välja vad som ska prioriteras bort när pengarna helt enkelt inte räcker till alla streamingtjänster, matkassar och annat kanske än viktigare saker. Frågan här är ju när smärtgränsen för att orka och vilja betala för barnens idrottande är nådd.
Den tredje dimensionen är att det sedan länge finns ett hyfsat stort hinder för många att delta i organiserad idrott. Vi inom hockeyn representerar ju en av de idrotter som av kostnadsskäl säkert upplevs som ouppnåelig för många, men hur är det med andra vinteridrotter, är det billigt att engagera sig och tävla i klassiska vinteridrotter? Svaret på detta är nog i många fall nej.
Det är alltså redan dyrt att hålla på med många idrotter, och inte kommer den kommande krisen att göra det billigare. Vi åser alltså en gallring inom barn-och ungdomsidrotten, och det handlar ju inte om barnens behov utan om föräldrarnas betalningsförmåga som alltmer styr barnens möjligheter att få utvecklas inom idrottens värld.
Jag har länge konstaterat att den svenska truppen som i samband med invigningen av Vinter-OS marscherar in på stadion inte representerar det svenska samhället i fråga om etnisk mångfald. Numer frågar jag mig också hur många av deltagarna som får vara med i detta underbara idrottsögonblick kommer från hem med svag ekonomi och där föräldrarna kanske är skilda, är arbetslösa eller långtidsarbetslösa.
Den kommande krisen riskerar att förvärra utslagningen inom idrotten, och det är dags att inse att det kanske är dyrt att börja med en idrott, men det är ju ännu dyrare när man blivit äldre och ännu mycket dyrare om man nu råkar vara duktig och kan ”tvingas” åka runt på träningsläger och tävlingar utanför hemorten.
Visst är det tragiskt om man inte kan delta i idrotten bara för att familjen inte har råd, men är det inte ännu hemskare att få leva med att man tvingats stänga ner sin idrottsdröm bara för att man är fattig.
Vi i vårt samhälle måste hitta vägar som bidra till att fler barn och ungdomar kan börja och fortsätta idrotta, och här måste vi inse att idrott är dyrt och pengar därför kan vara ett problem.
Dessutom är det dags att idrottsrörelsen tillsammans med kommuner och andra aktörer börja verka för en mer klimatsmart idrottsrörelse. Vi behöver anläggningar som är mer energieffektiva, inte bara för våra plånböckers skull, utan också för de kommande generationernas skull.
Fritz Sprung
Tegs SK Hockey