120 års vandring till avgrundens rand och tillbaka

Avgörandet ligger i våra egna händer nu den 20:e februari. Vinner vi så väntar ett fantastiskt spännande Play Off. Förlorar vi så är den hundratjugonde (120!) säsongen i klubbens historia slut.

Oavsett hur matchen går, så känner jag att det är mitt i denna avgörandets stund som det kan vara nyttigt att stanna upp och reflektera över tider som gått och de tider som förhoppningsvis ligger framför oss.

Innan vi lägger kraft på begrundan och planering av nästkommande säsonger känns det rimligt att använda ett ögonblick av stunden till att vara lyckliga och stolta över att vi faktiskt och överhuvudtaget existerar som förening. För det är ju knappa två säsonger sedan som vår hundratjugoåriga förening var en endaste obetald faktura från konkurs.

Den gången räddades vi av föreningens trotjänare Åke Strömsten som ur egen ficka betalade bort den räkning som hotade hela föreningens existens. Åke är en av Tegs många hjältar som med sin energi och sina egna resurser bidragit till att tusentals Umeåbor under över hundra år fått mer att glädjas åt. Jag är tacksam att kunna ställa mig på dessa hjältars axlar och i min tur försöka bidra till att fler barn, ungdomar och vuxna får vara med i ett positivt sammanhang nu när de mörka molnen tornar upp sig längs framtidens horisont.

Jag tänker nu på de utmaningar som Teg, Umeå och hela vårt samhälle står inför. Jag inser dock när jag läser krönikan om hur Tegs Sportklubb startade 1898 att våra nutida utmaningar inte skiljer sig så oerhört mycket från de utmaningar som var de egentliga anledningarna till att Sportklubben grundades. Det är lätt att glömma bort det, men för 120 år sedan var Sverige ett fattigt land. Över en miljon människor hade lämnat landet för att söka lyckan i Amerika. Umeå var givetvis extra hårt drabbat med tanke på att staden fortfarande var en askhög efter den stora branden. Dessutom var fylleri och allmänt utbredd misär bland barnfamiljer mycket vanligt. Det var i den miljön som några eldsjälar bestämde sig att starta den förening som över hundra år senare höll på att gå under.

Det är viktigt att ständigt påminna sig om varför en förening som vår faktiskt finns, och vi finns inte för att vi ska synas i media eller för att vi funktionärer eller medlemmar ska bli rika. Nej, vi vill bidra till barn och ungdomar ska få en lycklig uppväxt och att några av dem kanske sedan som vuxna väljer att låta sina barn spela hockey och idrotta. Om sedan några av våra ungdomar blir A-lagspelare och till och med kanske blir professionella hockeyspelare, så är det bara en bonus.

Oavsett hur matchen går nu den 20:e februari, så har det varit ett bra år för vår förening. Jag riktar här en tanke fylld av tacksamhet mot alla som gjort det möjligt att gå från konkursens rand till en verklighet nu fyllt av möjligheter. Särskilt vill jag hylla spelarna i vårt A-lag. Alla dessa är killar som offrar hela sin tillvaro för att spela hockey. Den egentliga skillnaden mellan dessa hockeyhjältar och killarna i NHL och SHL är att våra grabbar varvar ner från matcherna och träningarna genom att gå till jobbet eller genom att sätta sig i skolbänken istället för att göra schamporeklam. Leve vardagshjältarna.

Tack för detta år och de 120 år som gått. Nu kavlar vi upp armarna och spottar i nävarna. Nu är det tid att hugga tag i ett arbete som framtidens Umeåbor förhoppningsvis kommer att vara stolta över när de läser en krönika om Tegs SK år 2138.

Fritz Sprung, ordförande.