Krönika: Fair Pay på riktigt

I Aftonbladet beskrivs en hemsk verklighet i en hockeyförening som skulle kunna vara Tegs SK. Texten träffar som en stenhård smäll i magen. För visst känner vi alla igen oss i en verklighet där föräldrar och vuxna ställer orimliga krav på sina hockeyspelare, förlåt barn. Allt för ofta ser vi i ishallarna föräldrar som istället för barn ser blivande professionella hockeyspelare. Inte sällan är sedan föräldrar med snedvriden syn på barnidrott sedan ledare på och utanför isen. Detta leder då till att det inte bara är föräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. För tyvärr blir effekten att det också skapas hela föreningar där toppning, selektering och påföljande psykisk ohälsa är norm.

Vi i Teg är långt ifrån felfria. Även hos oss lever det kvar ett traditionellt ”hockeytänk” som innehåller idéer om att vår förenings roll är främst att fostra hockeyspelare. Sanningen är ju att vi ska skapa förutsättningar för att barn och ungdomar hos oss ska få uppleva glädje och gemenskap och att det med tiden ska bidra till ett samhälle fyllt av trygga vuxna och ansvarstagande medborgare.

Även om nu solen har sina fläckar, så har vi i Teg sedan länge påbörjat en resa där vi sätter de psykosociala målbilderna framför idrottsprestationerna. Vi har gjort det genom bland annat genom vår solidaritetsfond, ALLA FÖR EN, och genom våra satsningar på att bredda vår rekryteringsbas och försöka nå ut i grupper som vanligtvis inte spelar hockey. Särskilt försöker vi ge alla barn och ungdomar chansen att få spela hockey på rättvisa villkor, och utan krav på att vara världsbäst. Därför har vi nu också en större medlemsbas än någonsin. Värt att nämna att vår J18-trupp består av nästan 40 ungdomar. Många av dessa har nekats att spela i andra föreningar, men får hos oss en möjlighet att göra det som de älskar mest, att spela hockey!

Många frågar mig om hockey är en dyr idrott. Jag brukar svara att nog är hockeyn ganska dyr, men den är alltid billigare än knark. Jag vill med detta säga att vår idrott också är en ganska dyr, men mycket framgångsrik metod för att hålla barn och ungdomar borta från de dåligheter som nutiden kryllar av. Att hålla barnen och ungdomarna på isen och borta från gatorna kostar alltså pengar, och alla familjer har inte de pengar som krävs och nu kommer jag till slut till själva poängen med detta inlägg och det är en fråga om vad den offentliga sektorns, alltså särskilt kommuner och kommunala bolags, sponsring skall stötta? Ska skattepengar finansiera idrott som mer är att betrakta som kommersiell underhållningsverksamhet eller ska de stödja långsiktig samhällsbyggnad som breddidrott för barn och ungdomar egentligen är? Jag menar givetvis att idrottsföreningar som Teg som tar ett oerhört stort socialt ansvar och förhoppningsvis bidrar till att barn och ungdomar känner glädje istället för oro, stress och ångest, ska prioriteras framför föreningar, eller ska vi kalla dem bolag, som konkurrerar på en kommersiell marknad. Om nu kommunerna i högre grad skulle prioritera de ansvarstagande föreningarna med pengar, så skulle också kommunerna kunna ställa högre krav på föreningarnas arbete för att främja inte hota barnens psykiska hälsa.

Alltså, låt de kommersiella krafterna finansiera underhållningsindustrin. Låt skattepengar gå till att skapa ett tryggt samhälle som finns till för oss alla. Det är vad vi i Tegs SK kallar Fair Pay!

Fritz Sprung, 
Ordförande