Med tanke på att ytterligare en klubb drar sig ur det centrala sändningsavtalet och att Teg som enda klubb ställde sig utanför konflikten mellan Hockeyettan och Boden men också kritiserade vi Hockeyettans angrepp på RIND.s representanter i samband med deras beslut att tillåta Boden utträda ur vår ligaorganisation, vill jag här ge en kanske mer nyanserad och fördjupad bild av hur vi i Teg ser på situationen. Kanske kan detta leda till ökad förståelse och att vi gemensamt i organisationen bidrar till att lösa konflikten och hittar en väg framåt. Hoppas du som är tillsänd detta orkar och vill läsa igenom texten. Den är skriven i välvilja
Boden har begärt utträde ur ligaorganisationen Hockeyettan, men önskar fortsätta sitt spel i seriesystemet. Detta har utlöst reaktioner i alla led från Hockeyettan till högsta instans i RF. Många fokuserar på varför Boden nu så envist vill avsluta medlemskapet i föreningen, Hockeyettan. Kanske har det relevans, men viktigare är nog att ställa sig frågan om varför hela idrottssverige reagerar starkt, om än inkonsekvent, på den lilla norrländska klubbens önskan att lämna ett sammanhang de sannolikt känner sig illa behandlade i.
Svaret på detta finns i den dubbelhövdade konstruktion som skapats i elitidrotten där en organisation, ofta ligaorganisationen, hanterar de kommersiella aspekterna, och en annan organisation, som idrottsförbund el motsvarande, hanterar de ideella aspekterna av idrotten. Denna konstruktion är särskilt viktig i ett land där idrotten antas ha stora samhällsnyttiga värden, vilar på demokratisk och ideell grund och därför också åtnjuter ett stort stöd, särskilt finansiellt från den offentliga sektorn. I Sverige har denna konstruktion lyckats hålla ihop både de kommersiella som ideella syften som idrotten har, då även inom elitidrotten som nog mestadels kan definieras som en underhållningsindustri. Med detta har de stora idrotterna, som fotbollen och ishockeyn, skapat förutsättningar för att allokera kapital genom förmånliga centrala avtal som tecknas av ligaorganisationerna. Pengarna från avtalen har sedan fördelats solidariskt till medlemmarna/ägarna av ligaorganisationen och pengarna har då använts för att stärka respektive klubbs konkurrensförmåga, nationellt och internationellt. Väl så.
Nu när Boden verkar få rätten att lämna Hockeyettan, och då själv teckna egna avtal med kommersiella partners, så uppfattas detta inte bara som ett hot mot den egna Hockeyettan utan ett enormt hot mot den dubbelhövdade konstruktionen och då svarar reptilhjärnan hos många i idrottssverige med försvarsmekanismen som säger, slå ihjäl Boden så är problemet, alltså ett potentiellt Bosman II, ur världen. Jag vill här verkligen understryka att detta beteende är lika klokt som när clownen i syfte att stanna tiden slog sönder klockan.
Inte alla minns att vi för inte så länge sedan automatiskt blev medlemmar i Socialdemokraterna när vi började yrkesarbeta och gick med i facket. Kanske minns vissa att vi också med automatik var medlemmar i Svenska Kyrkan innan staten skildes från kyrkan. Ingen av dessa tvångsanslutningar är förenlig med svensk lagstiftning som då givetvis menar att medlemskap i föreningar bygger på frivillighet. Självklart ska personer och föreningar frivilligt få välja om de ska vara medlemmar i en verksamhet, och den fria viljan stöttas ju i regel till ett beslut om medlemskap om detta gynnar medlemmen. I ligaorganisationer högt upp i hierarkierna som SHL så gynnas medlemmen/delägaren starkt, särskilt ekonomiskt, av sitt medlemskap. De ekonomiska utfallen är ofta så positiva för den enskilde föreningen att det är onödigt eller negativt att skapa egna avtal med partners och sponsorer. Längre ner i hierarkin som i Hockeyallsvenskan blir divergensen mellan de stora och de små föreningarna större. Kanske känns här inte den solidariska modellen lika självklara för de föreningar som driver mycket affärer och trafik i egen regi. Men fortfarande finns klara mervärden, och sedan finns ju alltid möjligheten för de starka föreningarna att ta steget upp i den absoluta eliten, så varför bråka.
I Hockeyettan finns hela Sverige samlat. Det är så att man hör ljudet från en sjungande Monica Törnell när det stora vemodet rullar in i den tomma ishallen där Teg spelar samtidigt som storklubbar som Karlskrona, Hudiksvall, Nybro, Mariestad och Hammers drar fulla hus. I Hockeyettan möter den nästan strikt ideella idrottsrörelsen den helt professionella underhållningsindustri som elitidrotten blivit. Det intressanta är att en liten klubb som Teg med en årsomsättning kring 2 Mkr inte behöver skämmas för sina sportsliga resultat när de möter ekonomiska bjässar med en tiofalt större ekonomi. I den stora skillnaden mellan klubbarnas förutsättningar finns först givetvis ett mått av spänning. Vem gillar inte en underdog? Men givetvis skapas ju här en negativ spänning mellan klubbarna när det ekonomiska resultaten från ligaorganisationernas centrala avtal skall fördelas solidariskt. I detta fall blir kanske inte en solidarisk modell rättvis, utan snarare orättvis.
Jag menar att delar av idrottsverige kämpar en för orättvis sak när en de både kraftsamlar ekonomiska resurser för att möta en liten förening i en rättslig strid som de då skall tvingas in i ett medlemskap som inte är önskvärt för dem. Dessutom är min fasta övertygelse om att den striden då också förloras av dem som strider för tvångsanslutning. Istället för strid borde det riktas analys över varför dessa spänningar uppstår, och sedan skapa fördelningsmodeller som är rättvisa och proportionellt gynnsamma för alla eller åtminstone de flesta medlemmarna.
Problemet är nu att Hockeyettan driver en linje som kommer att leda till än mer stridigheter, vilket sannolikt minskar ligans attraktivitet för potentiella sponsorer. Hockeyettan och övriga Hockeysverige borde istället verka för att få en starkare värdegemenskap för medlemmarna i den egna organisationer, och för detta måste de enskilda föreningarnas hela verksamheter sättas i ett större sammanhang där våra föreningars samhällsnytta tydliggörs i större grad. Många är vi föreningar som kanske inte bidrar mycket med ekonomiska mervärden, men den samhällsnytta vi skapar i de orter vi verkar är av stora värden för samhället och särskilt för barnen och ungdomarna i våra verksamheter. Det som särskiljer en stor del av Hockeyettans verksamhet om man jämför sig med verksamheterna som klubbarna i SHL driver är ju att våra ekonomier ofta är mer kopplade mot offentliga medel än kommersiella avtal.
Den linje som nu drivs verkar för en ökad kommersialisering och på sikt en utslagning av de små klubbarna. Detta kommer över tid att vara ödesdigert för den svenska hockeyns tillväxt och utveckling, för utan breddföreningarna så stannar elithockeyn!
Jag menar att de juridiska stridigheterna nu på allvar måste upphöra, och Hockeyettan måste se till de egna medlemmarnas nytta på ett väsentligt mer verklighetsanpassat vis. I detta måste Hockeyettan med krafttag bland annat bidra att de nya säkerhetsreglerna anpassas så att även de små klubbarna kan fortsätta spela i den svenska tredjedivisionen. Den uppkomna kravbilden där det kommer att krävas ombyggnationer av arenor och fler funktionärer än publik kommer att dräpa många av oss mindre aktörer ute i vintermörkret. Och frågan är om Sverige behöver fler eller färre ideella organisationer.
Alltså, tvångsanslutningar av föreningar till ligaorganisationerna är ingen framkomlig väg, utan det vi måste sluta upp kring är att skapa forum som skapar högsta möjliga medlemsnytta, vilket i förlängningen skapar större samhällsnytta i de orter där vi små klubbar verkar. Det är dax att gräva ner stridsyxan och istället gräva fram de verktyg som bidrar till starka föreningar och bättre utvecklingsmöjligheter för barn, unga och vuxna i vårt land.